2008-01-31
Det finns vissa yrkesgrupper här på Bali som får mig att fundera. De agerar på ett sätt som för mig är…lite speciellt. Jag startar därför en följetong över yrkesgrupper som jag irriterar mig lite lätt på, med start på servitriserna.
Servitriser / Servitörer: Den yrkesgrupp jag lärt känna bäst då jag ju jobbar på caféer mest hela tiden. Jag kommer för andra inlägget i rad sparka på de som ligger ner (de tjänar äppelskrutt) men fåår fakk sejk!
Jag har alltså hängt på “Spirit Café” i Sanur i två månader. Såhär ser vår konversation (på indonesiska alt. engelska) ut varje dag. Varje dag.
*** Jag går in på cafét, sätter mig ner, servitrisen kommer fram
Serv: – Excuse me. God morgon!
Christoffer: -God morgon. Allt bra?
Serv: – Tack bra. Vad önskas?
Christoffer: : -En kopp kaffe, tack.
Serv: Vilken sort?
Christoffer: -Kopi Bali idag igen, tack
*** Några minuter senare
Serv: -Excuse me (Kommer ut med kaffet och en skål socker och ställer det ivägen för min dator. Ingen mjölk, vilket iofs inte är så vanligt att ha i kaffet här.)
Christoffer: -Inget socker idag heller tack. (stället tillbaka sockret på brickan). Har ni mjölk? Kan jag få lite vatten också förresten?
Serv: -Ok, sorry. Visst.
*** Någon minut senare
Serv: – Excuse me. (Ställer fram mjölken, bakom datorn).
Christoffer: – Tack. Vattnet?
Serv: Oh, sorry. (Kilar iväg).
Christoffer: (Smuttar på kaffet, sätter på datorn, placerar runt kaffe och mjölk så att jag kan jobba på det förhållandevis lilla bordet)
*** Servitrisen kommer tillbaka
Serv: – Excuse me (ställer fram vattnet i vägen för allt).
Christoffer: – Inga problem.
*** En halvtimme går. Cafét är relativt tyst. Jag är ensam såhär tidigt på morgonen och är glad över att de inte satt igång Jack Johnson än.
Christoffer: (Efter 20 min. Sätter på egen musik via högtalarna. Låg volym.)
Serv: (2 min senare. Sätter på Jack Johnson åt caféts besökare, dvs mig.)
Christoffer: (Pluggar in hörlurarna. Fortsätter jobba).
*** Jobbar på under dagen, beställer in en nasi goreng, lite mer kaffe, lite mer vatten. Klockan blir sent.
Christoffer: – Hej då, vi ses imorgon.
Serv: – Excuse me. Finished? (plockar undan nasi goreng-tallriken, två koppar kaffe och två flaskor vatten från mitt bord). Hej då!
January 31st, 2008 kl 1:54 pm
Låter jäkligt soft ändå, även om jag reagerade lite på samma sätt när man var i Thailand i vintras en sväng.
Jag funderar lite på din framtid bara, skall du köra vidare med att göra hemsidor på heltid när du är tillbaka i Sverige (när är du tillbaka förresten?) eller skall du börja jobba igen som anställd och jobba vidare med hemsidorna vid sidan om?
January 31st, 2008 kl 2:02 pm
Emil: Nej, tanken är att jobba med det jag pluggade innan när jag kommer tillbaka till Sverige. Hemsidorna kommer jag självklart att fortsätta med vid sidan om.
January 31st, 2008 kl 3:19 pm
Ha ha! Toppenroligt hela vägen! I Edinburgh regnar det katter och hundar. Även om det egentligen inte är speciellt kallt så gör blåsten sitt för att späda på känslan av att vara halvvägs uppför Everest. Apropå den kullen; Du hörde att Sir Edmund Hillary vandrade vidare för ett par veckor sedan eller så? Jag tycker att det är på tiden att du unnar dig en gravöl och börjar planera en tripp uppför Städjan i hans ära. Ryktet du sprider om att vända hemåt så småningom öppnar upp för äventyr.
January 31st, 2008 kl 3:57 pm
Härligt, såg det nu via länken till höger där du ju skrev det
Grym blogg, riktigt inspirerande, har planer på att själv dra några månader nästa vinter, hur lång tid tog det innan du hade “landat” och kände att du kunde koncentrera dig på att jobba.
Kan ju tänka mig att det tar en stund innan man hinner smälta alla intryck och få in en rytm?
February 1st, 2008 kl 2:50 am
E: Det var inte så fasligt lång tid. Ingen tid alls faktiskt…Jag har ju rest en del innan och dessutom varit på Bali innan. En anledning till att jag valde ett känt stället var ju också att uppstartstiden skulle vara kort.
February 3rd, 2008 kl 2:09 pm
Hahaha…med mitt korta minne skulle även jag få jobb där på ett café. Att cafét överlever…fast klart det är många turister, de kommer och går, mer behövs kanske inte. Det blir irriterande först när man har parkerat sig för en längre tid.
Ganska roligt egentligen. Jag irriterar mig över en hel del här i Sverige, sen åker jag till mitt hemland, och blir irriterad även där över saker som jag tycker borde vara smidigare. Tänk om det skulle finnas ett land som var perfekt, där allting skulle fungera precis som man själv vill. Ingenting och då menar verkligen ingenting skulle ge upphov till att bli arg. Gud, det skulle vara underbart. Eller? Näää ,jag tror man skulle dö av leda. Det är nog just irritationer som ger en inspiration för handling.
Ha det gott
February 5th, 2008 kl 8:51 am
Det är exakt samma sak här i Indien. Servitörer kommer inte igåg, dom lär sig inte och dom gör samma misstag om och om igen, man får lära sig leva med det helt enkelt
February 7th, 2008 kl 3:15 pm
Antonia: Hade inte servitriserna varit som de är hade inlägget blivit mycket tråkigare, så visst tjänar det ett syfte. Det är dock otroligt trevliga. Det är egentligen alla yrkesgrupperna jag tagit upp, när man börjat prata med dem på riktigt.
Fabian: Kan tänka mig det. Det finns ju värre saker i livet också än att få fellevererad mat. Att behöva göra den själv till exempel