Du säger väl inte upp dig nu?

2008-03-10

Det är ju vissa karaktäristiska drag för den här bloggen som jag försökt upprätthålla och på sätt och viss ”marknadsfört” bloggen som. Jag har velat kommunicera intrycket av en paradisresa och hur underbart det är att jobba med stranden som utsikt och solen i ansiktet. Dagar som igår så känner jag dock att jag faller på eget grepp.

Jag har desperat försökt fiska sympati för min nuvarande situation här. Igår var det nog över 35 grader och helt vindstilla. Detta väder kanske passar för strandliv men när jag jobbar gör det mig extremt grinig och minsta motgång känns som Mount Everest. Att jobba är som att tänka i mental sörmländsk lera och hemlängtan har lagt sig som en våt filt om mig. Jag har varit snabb på att skicka ut syrliga mejl och kommentarer till folk. Förlåt…ni vet vilka ni är.

Det jag retat mig på är att många ser solsken och värme som ett konstant lyckopiller, att bara för att man är i ett soligt semesterland så löser sig alla problem. 35 grader låter förmodligen som himmelriket för dig som imorse satte gympaskon i en hög snöslask därhemma. Det jag insåg igår var att jag ju själv grävt fällan genom mitt sätt att skriva.

När man bloggar om att jobba ifrån tropikerna och går så långt att man sätter upp en applikation på bloggen som jämför vädret mellan Sverige och Bali så vill man ju på ett eller ett annat sätt ge en liten pik. Man kan dock inte pika och gnälla på samma gång och synnerligen inte om samma ämne!

Ska vi vara överens om att sol och värme är underbart men att det kan bli för mycket av det goda? Om ni respekterar att jag i dagsläget gärna skulle ha haft era 7 grader och duggregn så lovar jag att vara ärlig framöver med hur det verkligen är att jobba härifrån.