Du säger väl inte upp dig nu?

2009-01-03

Ett mindre välkänt faktum inom entreprenörskap och psykologi är att vissa människor tenderar att förstöra sin framgång. Detta grundar sig i att man på ett eller ett annat sätt fått för sig att man egentligen inte förtjänar den framgången man skapat (eller fått). Anthony Robbins pratar om det bland annat. Att förstöra sin framgång sker ofta genom underlåtenhet genom att man tex bortser från viktiga affärer och ignorerar viktiga möten.

Min åsikt om psykologi är att det består till 90 % av sanningar man redan känner till (ger man ett barn beröm när de varit duktiga gör det oftast om samma sak) men det är de resterande 10 % som är intressanta. Den kontraproduktiva psykologin, när psykologin beskriver något som är bortom common sense.

Varför skulle man göra något så kontraproduktivt som att förstöra sin framgång då?

Jo, det hela handlar om att alla människor har en självbild som skapats under ens liv. Det är ofta väldigt plågsamt att ändra sin självbild, ofta kan det vara mer plågsamt än det man faktiskt tvingas göra för att behålla sin självbild.

Tänk dig in en situation där en person under en produktiv tid av sitt liv snabbt rör sig uppåt/framåt till ett läge där personen i mångas ögon (inklusive sina egna) är framgångsrik. Tänk dig också att samma person av någon anledning förknippar framgång och rikedom med personer som går över lik, “det är ensamt på toppen”, “mina vänner kommer överge mig” och andra negativa föreställningar. Denna person kan då uppleva en diskrepans – en skillnad – i sin nuvarande livssituation och den självbild personen försöker upprätthålla för sig själv. För att behålla en bild av sig själv som en god människa kan det då kännas mer resonabelt att förstöra framgången då detta leder till större välbefinnande än själva framgången.

Detta är en psykologisk reflex, en försvarsmekanism som sker utan att man egentligen tänker på det. Det är alltså inte ett medvetet beslut och agerandet blir därmed ofta alltså att man underlåter att göra saker vilket i slutändan leder till att man når det mått av framgång (eller snarare icke-framgång) man känner sig mer komfortabel med.

Varför tar jag upp detta då? Jo, jag tror att det är vanligt bland oss svenskar i och med jantelagen att “man inte ska vara förmer än någon annan”. Att vara framgångsrik är ju nästan per definition att man “är förmer” och beroende på hur djupt inrotad man är i jantelagen och liknande “uppfostringssätt”, desto större risk är det att det sker.

Det intressanta med att ha läst psykologi och känna till dessa teorier är att man faktiskt kan uppmärksamma tendenser när de är på väg att komma. Jag har tex varit riktigt trött på att arbeta med hemsidorna den senaste tiden och det har till viss del också märkts på inkomsterna. Försöker jag förstöra min framgång? Jag tror inte det, men om så är fallet vill jag vara medveten om att risken finns!

Känner du igen det här från något/någon? Vad är din åsikt?

Läs också mitt inlägg om kognitiv dissonans.