2009-02-13
För en längre tid sedan bodde jag hos mormor under tiden som jag renoverade min lägenhet. Hon bor en bit söder om stan och jag jobbade då på Kungsholmen. I samband med att jag bodde där hade jag en stegtävling med en kompis och med tanke på att vi båda är ganska mycket tävlingsmänniskor så urartade den ganska ordentligt.
Jag tror vi båda snittade på runt 20 000 steg om dagen, han tränade som en tok och jag promenerade som om jag skulle ställa upp i OS. Jag gick från Årsta till Kungsholmen, jobbade, och sen gick jag hem. Ibland via Kungsholmen för att renovera lite också.
Något sånt här kan man förstås inte göra om man inte hittar någon inre belöning med att göra det och jag älskade det verkligen. Det var snudd på min höjdpunkt på dagen när jag klev utanför dörren medan det fortfarande var mörkt, satte på mig hörlurarna med någon inspirerande föreläsning och gick igenom Södermalm medan staden vaknade, stannade förbi nåt café med en söt servitris, igenom Gamla stan osv.
Nu går jag till jobbet också som jag beskrev igår. Promenaden går från Kungsholmen till Solna och är minst lika fin. 80% av tiden går jag längs vattnet och i somras stannade jag ofta på ett fik vid 4H-gården (för er som känner till området) och tog en kopp kaffe med fötterna dinglande över en brygga.
Dagar som jag går till jobbet kommer jag dit med en helt annan energi. Man hinner verkligen avsluta morgonens tankar, börja fundera på jobbet och däremellan bara vara. Det är också under denna promenad jag kommer på en stor del av mina hemsidesidéer och tar viktiga beslut.
Zen.
February 15th, 2009 kl 12:21 pm
Det skall tillägas att Christoffer sparkade min rumpa i Januari men jag kontrade i Februari. Jag det var bra tider, ideer flödar verkligen när man går! Det är som en form av meditation!
February 15th, 2009 kl 12:24 pm
Kan inte annat än instämma…framförallt om att jag sparkade din rumpa!
February 22nd, 2009 kl 11:43 am
Just det där med tävlingsmoment när det kommer till träning tror jag är grymt bra. Själv har jag alltid haft svårt att motivera mig till träning när jag inte har liknande moment. Inte så att jag tycker träning är tråkigt, tvärt om har jag alltid varit en “idrottskille” så det är inte det som är problemet, snarare det att jag kommer hem från jobbet är riktigt trött och har då noll motivering att träna, särskilt under den mörka delen av året, jag tar det i morgon blir det lätt att jag tänker då.
Jag har spelat fotboll större delen av mitt liv, då var det inga problem, då hade man ju hela tiden matcher och liknande som man strävade mot, men när jag slutade med fotbollen så dog också mitt tränande nästa helt. Fick ryck då och då och körde ordentligt ett par veckor eller en månad men sedan dog det alltid igen.
Därför jag tyckte det var grymt bra förra året då jag och några kompisar hade bestämt oss för att köra Vätternrundan, då fick vi ju genast ett mål samtidigt som det naturligtvis blev ett tävlingsmoment mellan oss, alla vill ju vinna. Med den motivationen gick det som en dans att träna förra våren, därför är det heller ingen slump att jag lyckats lura med vänner att cykla Vättern även i år.
February 22nd, 2009 kl 11:46 am
Visst är det så. Det var en stor anledning till att jag försökte planera in en Thailandsresa nu till våren. Jag visste att jag skulle träna som 17 om jag hade det på gång.
Nu blev det inte så men jag kom igång med träningen ändå. Det är verkligen ett moment 22 – när man inte tränar känns det oöverkomligt att komma iväg och träna, men när man tränar känns det nästan lika ofrånkomligt att bara stanna hemma…
Lycka till med Vätternrundan!