Du säger väl inte upp dig nu?

posted by Christoffer on Nov 4

posted by Christoffer on Dec 5

Kära dagbok,

jag är bakis. Nej, du laste inte fel. Nu har det äntligen hänt. Jag har varit ute och festat! Anledningen till detta var mycket speciell. Jag, kära dagbok, har fått besök hemifrån!

Mina kära besökare var min sambo från Lund, Kalle (inte att förväxlas med Calle, min särbo i Stockholm) och Anton, en kompis till Kalle. Dessa ädla herrar har agerat surf-bums runt USA, Mexico och Canada i fem månader och ville toppa resan med det bästa USA har att erbjuda så här års… KANSAS!

Eftersom vågorna på vetefälten är ganska tama i december så la vi ner planerna på surfing i Kansas ganska tidigt och jag visade dom runt Manhattan på måndagen. Efter dom två minuterna gick vi ut och åt och började prata om allt som behövde bepratas efter fem månaders frånvaro. Min kultursynkronisering hade börjat.

Kultursynkronisering? Jaså, har jag inte förklarat det. Jag får väl ta det från början då…

En av anledningarna till att jag helst inte ville åka hem över jullovet var att jag inte ville kultursynkronisera. Jag har förhoppningsvis börjat få nya insikter och nya lärdomar av att vara ensam i ett annat land med (faktiskt) ganska annorlunda kultur. Om jag skulle åka tillbaka mitt i alltihop var jag rädd för att dessa nya, sköra insikter skulle försvinna när jag tog åt mig alla mina gamla värderingar och så vidare. Kultursynkronisering.

Min kultursynkronisering med Kalle och Anton visade sig dock vara ganska skonsam och jag tror jag överlevde den.

Förlåt, tillbaka till historien nu. Jag hade den stora glädjen att kunna ta med Kalle och Anton på en ganska specifik Kansas-utflykt. Vi åkte tillsammans med Alena till hennes moster en timme utanför Manhattan. På vägen dit fick vi se en av de stora kulturella arven vi har här runt Manhattan, Z-Bar. En ranch så gammal som från 1800-talet (oj!). De hade lite originalmöblemang men annars var det inte så mycket kvar att titta på. Detta säger tyvärr lite om de kulturella arven här.

Desto bättre var det dock att hälsa på mostern. Vi fick nämligen chansen ett rida häst. Alena hade varnat oss för att en av hästarna de hade hade blivit galen och slängt av dottern till mostern häromdagen. Denna häst tilldelades således mig men jag lyckades tygla honom…åtminstone tills vi tog kort med blixt och han hoppade till men med all min kobojsar-erfarenhet satt jag säkert i sadeln. Det var inte helt lätt att rida trots att vi red på ett litet avgränsat område men det var riktigt roligt. Jag tyckte till och med om hästar (!).

Efter denna omvälvande erfarenhet bjöd mostern och hennes stora familj på amerikansk middag, hamburgare och en massa desserter.

På vägen hem träffade jag en gammal bekanting. Kommer ni ihåg Kusin Skunk från Landet? Han som jag träffade vid Golden Gate-bron i San Francisco? Jag kanske inte berättade att han var från Kansas. Han hade hursomhelst bjudit in Mamma och Pappa Tvättbjörn till landet och de poserade återigen snällt för oss när vi skulle åka hem!

På torsdagen (igår alltså) gjorde vi ett allvarligt försök att åka go-kart men det var stängt för säsongen så vi gjorde något ännu roligare: Bioinstrumentation-föreläsning! Kalle och Anton fick mer eller mindre motvilligt lära sig allt om fluoriscerande mikroskopi. Kalle lyckades nästan lura mig att han tyckte det var lite intressant vilket det förstås inte var.

Efter denna tortyr åkte vi hem och korkade upp ölen. Vi korkade även upp ett spel Kalle hade köpt som heter Bop-It. En liten elektrisk pryl som jag inte ens orkar förklara. Sjukt roligt var det i alla fall och vi lekte/drack/skrattade till klockan sent innan vi slutligen gick ut, fulla och glada.

Idag är bakis och glad. Det har varit en rolig vecka. Tack för vistelsen pojkar!

PS. Jag vill passa på att önska ett officiellt lycka till till Calle (särbo) som åkte till Sydafrika (!) igår för en tremånadersvistelse. Akta dig för zebrorna Calle!