Du säger väl inte upp dig nu?

posted by Christoffer on Mar 2

Shirakawa-go dalen en timme från Kanazawa

En timme utanför Kanazawa ligger en liten dalgång dit förföljda och förlorade brukade fly förr i tiden. Nuförtiden är det en liten dal där de lyckats bevara så kallade Gassho-hus.

Gassho-hus är speciella hus med halmtak som är byggda för att stå emot de enorma snömassorna som byn drabbas av varje vinter. Halmtaken är nära metern tjocka och byggda i 60 graders vinkel mot varandra – som ett par bedjande händer och därav namnet (som betyder bön eller bedjande händer om jag förstått det rätt).

Nu är det kanske inte så intressant i sig, men synen av en dalgång som till stor del består av såna här hus för tankarna till Fylke i Sagan om ringen. Det är lite en sån här by man skulle förvänta sig att hitta om man vandrat i femton dagar och femton nätter, i kamp med varg och vinterkyla, när man stiger över en bergskam och ser en välkomnande by liksom. En trevlig weekend-trip om man är i Japan i alla fall.

Nu börjar det för övrigt lugna ner sig med arbetet vilket är riktigt skönt. Missförstånden fortsätter avlösa varandra men nu ser jag det mer som regel än undantag och försöker anpassa mig utifrån detta…

Gassho-hus

posted by Christoffer on Feb 23

Jag har nu varit i Japan i runt en vecka och äntligen har det börjat lugna ner sig lite. Resan hit var bland det mest extrema jag gjort: Stockholm – Köpenhamn (45 min transfertid) – Tokyo – transfer från Narita airport till Haneda airport – Komatsu – Transfer till Kanazawa – Hotell.

Jag möttes av en stad med blötsnö, duggregn och blåst, det jag hann se av staden de första dagarna var 60-talsarkitektur och sjukhuset. Efter ett par dagar blev jag inackorderad i en liten ungkarlsskolåda med en mikrovågsugn, kokplatta och ett handfat som nådde strax över knäskålarna. Den var dessutom svinkall. Ett ganska iskallt välkomnande till Japan med andra ord!

Sen blev det strax bättre, så fort installationen började komma igång. De dåliga nyheterna blev färre och färre, och positiva nyheter började komma tillsammans med vårsolen. Hela projektet påminner väldigt mycket om mitt examensarbete då vi installerade diodlaserspektroskopiutrustning i Ecuador. Då fick vi vänta 2 månader på tullen, här gick det som en dans – men då har jag å andra sidan ett helt företag i ryggen.

Nu är en stor del av installationen klar och jag ser fram emot att för första gången på ett bra tag stressa ner lite. Jag har hittat ett gym i närheten, dyrt men fint, och där man inte får träna om man har tatueringar(!). Jag har hittat en japanskaskola som faktiskt är gratis. Jag har hittat ett otal bra restauranger. Jag börjar helt enkelt komma in i faktumet att jag ska vara här ett bra tag…skam vore ju annars, jag börjar ju kunna det här nu.

posted by Christoffer on Feb 15

Nu har jag packat väskan igen och ger mig ut på en längre resa. Som jag skrev tidigare så kommer jag åka till Japan i en eller ett par månader med jobbet. Jag ska ansvara för ett fälttest vi ska göra där. Eller som jag skrev i mitt dokument Purpose of Field Test “…and to collect images of Japanese breast”, vilket är en del av det jag ska göra

Jag börjar dock känna mer och mer för varje gång jag reser att jag är lite mindre sugen – vilket är väldigt tråkigt. Jag är upplevelsejunkie och som med alla beroenden så behövs det mer och mer varje gång. Japan är ett såpass coolt land att det kommer bli jäkligt skoj men det sker också mot en kostnad att inte vara med nära och kära här hemma. Jag börjar väl bli vuxen till slut…

Jag ska hursomhelst bosätta mig på västkusten i en stad som heter Kanazawa ungefär rättöver från Tokyo. Tyvärr har staden ett ganska uselt klimat då tex Tokyo ligger i mars/april redan. Staden är dock orörd från bombningar och jordbävningar så den är fint bevarad.

Min plan är att åka tillbaka till Thailand efter detta (när jag ändå är i närheten) och träna Muay Thai igen i två veckor. Ser otroligt mycket fram emot detta!

Nåväl, jag kommer försöka skriva en del om Japan då många har undrat hur det är där. Ge mig gärna lite tips på roliga saker jag inte får missa, platser ni själva vill veta mer om och släng gärna in en utmaning!

posted by Christoffer on Jan 16

Hej,
Det var ju uppenbarligen otroligt länge sen jag skrev och det är förmodligen med det här tempot jag kommer att uppdatera bloggen i framtiden också. Det är inte så mycket för att det inte hänt något men mer för att skrivsuget falnat.

Det mest intressanta är dock att jag arbetar med ett Japan-projekt på jobbet (day-time-jobbet alltså) sen ett par månader tillbaka. Nu resulterade det i en affärsresa till Japan i en vecka vilket har varit otroligt spännande. Jag kommer för övrigt flytta hit ett par månader i vår.

Jag har läst på en massa om japanska affärskultur så jag var ganska förberedd. Speciellt intressant var visitkortsceremonin. I Japan lämnar man inte bara över sitt visitkort i förbifarten utan man lämnar över det (med båda händerna) till en-och-en och i samband med det säger man sitt namn och position. Sen läser man vad som står på kortet (tyst) medan man står framför varandra. Slutligen lägger man in kortet i en fin liten ask man förväntas förvara visitkorten i, allt under frenetiskt bugande. Sen går man vidare till nästa osv.

Affärsmötena här har till 99% skett på japanska och även om jag börjat lära mig det så förstod jag inte så mycket. Det är dock intressant vad man kan läsa utifrån ett möte om man vet vad mötet ska handla om, man kan några få ord (som tex men, jag förstår, ja, jag ber om ursäkt) och sen läser resten utifrån kroppsspråket. Jag kunde till största delen förstå utgången på mötet innan jag blev briefad efter mötet.

Sen är det i allmänhet kul att vara i Japan som ingenjör för landet är verkligen byggt av, och nästan för, ingenjörer. Det finns liksom inget problem som inte har en ingenjörsmässig lösning. Tex toalettbesök. Det är inte bara det att toalettringen är eluppvärmd (underbart!) utan den sköter även både rengöring och ibland även torkning åt dig. En väldigt suspekt upplevelse!

Det roligaste jag gjorde var dock idag när jag strosade runt kring ett tempel (måttligt intressant) och hamnade i nåt form av nöjeskvarter (nöje som i arkader, inte ”nöje”). Ett helt kvarter fullt med roliga tidsfördriv, arkader, spelhallar samt en bilbana.

Just besöket på bilbanan var nog höjdpunkten på resan (i jämnhöjd med affärsmötena). Det är en liten mattbelagd park dit papporna kommer med sina barn. De köper en byggsats för radiostyrda bilar och spenderar sedan lördagen med att bygga ihop den. Sen finns det särskilda tävlingsbanor där man kan tävla mot varandra…en mycket fin inblick i familjelivet samt hur nya japanska ingenjörer fostras!

posted by Christoffer on Apr 28

Min resa till Dubai har ju varit planerad i ett par månader, likaså mina möten med två av mina systrar i Thailand. Trevliga sammanträffanden är dock lika vanliga som byggnader under konstruktion här i Dubai så vem kom förbi Dubai mina sista dagar om inte min tredje syster Jessica.

Detta är väl kanske inte så konstigt men hade jag tittat i min spåkula för några månader sen. Hell, för bara några veckor sen och vetat att jag skulle träffa syrran här också och att anledningen till det var att hon varit på en arbetsintervju i Kabul, Afghanistan, då hade jag nog tagit med mig spåkulan tillbaka med kvitto, garantibevis och kartong till spåkvinnan som sålt den till mig. Men så var det.

Jessica har å ena sidan har ett växande intresse för mellanöstern, rest runt i området en del och läst lite arabiska men å andra sidan jobbat hårt inne i Stockholms media. Hon hade hittat en ordentlig utmaning som informatör i Kabul och fick en betald resa dit. På vägen dit och hem mellanlandade hon i Duabi. Alltså, samtidigt som jag var där.

Det slumpade sig till och med så hårt att när hon hade sin förlängda stay-over i Dubai så åkte vi hem på samma dag, med 15 minuters mellanrum och tre gaters mellanrum.

Sen skulle jag kunna fortsätta med att berätta om Oskars goda vän som varit i Dubai i 4½ år också åkte hem samma dag, exakt samma tid från samma terminal. Att hon och ungefär 8 andra personer jag träffade i Dubai hade pluggat i Blue Mountains som jag var och njöt av för cirka tre veckor sen…osv osv.

Världen ÄR liten…och Kabul är uppenbarligen inte så farligt som jag misstänkte. Det är dock knappast högst på min lista över dit jag ser att mina nära och kära ska jobba de närmaste två åren. Lugna mig gärna, ni som vet bättre!

posted by Christoffer on Apr 27

Här är den som ni alla väntat på. Matchen jag tränade en månad inför och drabbningen som var en av årets höjdpunkter bland invånarna i Dubai. Den utspelar sig på en park i Dubai, i skuggan av Burj Dubai (världens högsta byggnad) vid solnedgången.

Ni som var med vid The Rumble on the Åland och tyckte vi gick hårt åt varandra: Ta fram täcket, håll mamma hårt i handen och var beredd på ett blodbad utan dess like (Oskar blödde åtminstone lite i näsan och på läppen efteråt

posted by Christoffer on Apr 24

Eftersom min polare Oskar jobbar på dagarna försöker jag se till att jobba i det närliggande köpcentrumet Mall of the Emirates. Det ligger på gångavstånd från hans lägenhet och eftersom jag inte har tillgång till bil är jag ganska begränsad till att hänga här. Inte mig emot, det är ett enormt köpcentrum och det finns en hel del att göra.

Så, jag jobbar lite men det är inte helt utan besvär. Jag har drabbats av ett kraftigt I-landsproblem!

Problemet med min “arbetsplats” här på köpcentrumet är att gratis internet finns på ett ställe (en soffa utanför en butik vars WiFi jag tjuvlånar), eluttagen finns på ett annat ställe (Starbucks, som även har det obligatoriska kaffet) samt toaletterna på ett tredje ställe.

Detta gör att jag kommer på morgonen och jobbar i en dryg timme på soffan tills batterierna är slut. Då går jag till Starbucks och laddar datorn medan jag tar en kopp kaffe. Efter nån timme brukar jag vara så pissnödig att jag inte kan stanna kvar längre utan måste gå några hundra meter bort till toaletterna. Då ligger batterierna på typ 30-40 % så då kan jag gå tillbaka till internetsoffan igen…osv.

Denna cirkel fortsätter men blir värre och värre hela tiden. Batterierna blir mer och mer urladdade och jag dricker mer och mer kaffe vilket gör att jag måste gå på toa oftare och oftare. Detta har lett till att jag fått en blåsa stor som en luftballong, en kondis som en kenyansk maratonlöpare och en konstant koffeinkoncentration i blodet på 23 %.

Vad sägs om det I-landsproblemet?!

posted by Christoffer on Apr 21

Efter ett par månaders budgetliv i ett lågkostnadsland har jag uppgraderat min tillvaro till budgetliv i ett högkostnadsland. Jag har gått från trevliga strandcaféer på Bali till 5-stjärniga lyxhotell i Dubai men jag fortsätter enträget att beställa det billigaste på menyn.

Dubai är ju Lyxhotellens Huvudstad och hotellen är i princip stadens största attraktioner. Att besöka Dubai handlar alltså till viss del om att besöka lyxhotellen. Nu passar det både mig och min kompis Oskar ganska bra då vi älskar att hänga på hotellbarer och snacka skit.

Det här hotellet var för dyrt för att fika på men för känt för att inte ta kort på

Min inkomst som var ganska ok i balinesiska mått mätt är inte lika imponerande här i Dubai och pengarna ryker snabbt. Det har hänt ett flertal gånger att jag betalat 10 ggr mer för något här jämfört med på Bali. Taktiken vi använder är dock den vanliga, att köpa det billigaste, sitta länge och småskämmas på vägen ut. Om man sen utnyttjar kompisars personalförmåner osv så kan man prao:a som snorrik utan att bli bankrutt på kuppen.

posted by Christoffer on Apr 17

Jag gjorde ju ett utspel på bloggen i mitten på februari där jag lovade mig själv att komma i bättre form och la ut “Före-bilder” hur jag såg ut då. Tanken var ju att jag skulle lägga ut “Efter-bilder” den sista mars för att motivera mig själv att träna. Tanken var att det skulle motivera mig till att träna ordentligt. Nu glömde jag dock att lägga ut Efter-bilder och kom på det nu när jag satt och skrev om thaiboxningen.

Jag letade lite i mitt bildarkiv efter foton kring sista mars där jag poserar halvnaken och gissar att den här är det bästa jag har. Bedöm själva:

Före

Efter

Jag tror det skiljer en 3 kg mellan bilderna, även om jag självklart putar lite med magen på Före-bilden. Den största skillnaden är iofs inte så synlig tror jag, jag kände en helt annan vitalitet i kroppen efter det här träningslägret.

Faktum är att denna taktik fungerade. Det var en av motivatorerna till att jag faktiskt åkte och tränade så hårt, jag hade ju gett mig 17 på att komma i bättre form. Även om jag var duktigt nervös att åka på det här lägret så var det något som pushade mig.

Det bör kanske nämnas att jag inte ändrade mitt sätt att äta speciellt mycket. I början av lägret var jag iofs superseriös och åt tonfiskmackor till frukost varje morgon. Det var dock så äckligt att jag la ner det efter två veckor.

Det lite sorgliga är att jag tror nog att just denna Efter-bild är toppen av min förmåga. Jag kommer förmodligen aldrig i hela mitt liv vara lika “vältränad” igen. Jag menar, när kommer man någonsin kunna träna 4 h om dagen igen!?

Vad lärde vi oss av det här då? Jo, alla sätt som motiverar en att träna är bra. Om det så är en amatörmatch i boxning, ett utspel på sin blogg eller ett nyårslöfte. Det är också otroligt hjälpsamt att ha en tidsgräns.

posted by Christoffer on Apr 12

Det blev ett litet äventyr på Balis flygplats igår. Jag hade ju som bekant fått min dator att fastna i tullen där och hade dessutom lyckats tappa kvittot som jag fått av dem. Jag var inte direkt positiv inför mina chanser men misstänkte att allt skulle gå att lösas med några hundralappar emellan.

Eftersom jag misstänkte att det skulle bli trubbel kom jag till flygplatsen hela 6 h innan avfärd och gick direkt in till tullkontoret. Jag förklarade mitt ärende och att jag tappat kvittot och de verkade faktiskt vara ok med det ändå. Mitt namn var ju uppskrivet i deras listor. Dessutom var snubben som ordnat med allt när jag lämnade in datorn där.

Jag var alltså ganska lättad när de gick in i förrådet för att leta upp datorn. Detta förråd såg ganska mycket ut som mitt förråd hemma vilket ledde till att de inte kunde hitta datorjäveln! Eller, det tog ett bra tag i alla fall innan jag hade min silvriga jätteleksak i mina armar.

Det enda som kvarstod var att jag skulle visa mitt boardingpass, vilket jag ju inte hade på mig ännu. De sa till mig att det bara var att komma tillbaka när jag checkat in.

Så, jag gick glad i hågen, då problemet var ur världen, och satte mig på Starbucks och kollade på The Terminal, en passande film. Jag lyckades koppla upp mig på nätet och hade fått ett mejl från Skatteverket att det är troligt att jag får uppskov med min deklaration, vilket förstås gjorde mig ännu gladare i hågen. Några timmar senare gick jag för att checka in.

Jag var ju också nervös för min övervikt på väskorna men hade otrolig flyt. Först fick jag ta mina kostymer som handbagage (3-4 kg bara där) och dessutom vägde han av nån anledning in mina väskor separat. Jag kunde alltså med ett blytungt handbagage (alla tunga saker låg ju där) och en sparad tusenlapp, så glad i hågen att ingen någonsin sett en håg så glad innan,  glida tillbaka till tullkontoret.

Direkt när jag kom tillbaka till tullkontoret kände jag att något var fel. De hade bytt skift! När jag berättade för dem om min historia var det blankt nej! Inget kvitto, ingen dator. Min håg blev jätteoglad och jag blev helt kall. Med allt strul jag haft och när det precis var på väg att lösas så skiter det sig ändå!

Efter att ha bönat och bett ett tag gav de till slut med sig, efter att ha bannat mig lite mer om vikten av att inte förlora kvittot. De gjorde helt enkelt ett nytt kvitto…”You are lucky you are dealing with the Indonesian customs” var de sista orden som ekade i mitt huvud när jag lämnade kontoret för att äntligen gå till terminalen.

Sen var jag faktiskt nära att missa flyget då jag väntat så länge att jag fått helt felaktig tidsuppfattning…hade inte varit så glad då kan jag lugnt påstå.

Nu är jag tillbaka i Kuala Lumpur igen, ska ta en buss till Singapore om nån timme och därifrån åker jag till Dubai imorgon natt.