Shirakawa-go dalen en timme från Kanazawa

En timme utanför Kanazawa ligger en liten dalgång dit förföljda och förlorade brukade fly förr i tiden. Nuförtiden är det en liten dal där de lyckats bevara så kallade Gassho-hus.

Gassho-hus är speciella hus med halmtak som är byggda för att stå emot de enorma snömassorna som byn drabbas av varje vinter. Halmtaken är nära metern tjocka och byggda i 60 graders vinkel mot varandra – som ett par bedjande händer och därav namnet (som betyder bön eller bedjande händer om jag förstått det rätt).

Nu är det kanske inte så intressant i sig, men synen av en dalgång som till stor del består av såna här hus för tankarna till Fylke i Sagan om ringen. Det är lite en sån här by man skulle förvänta sig att hitta om man vandrat i femton dagar och femton nätter, i kamp med varg och vinterkyla, när man stiger över en bergskam och ser en välkomnande by liksom. En trevlig weekend-trip om man är i Japan i alla fall.

Nu börjar det för övrigt lugna ner sig med arbetet vilket är riktigt skönt. Missförstånden fortsätter avlösa varandra men nu ser jag det mer som regel än undantag och försöker anpassa mig utifrån detta…

Gassho-hus

Jag möttes av en stad med blötsnö, duggregn och blåst, det jag hann se av staden de första dagarna var 60-talsarkitektur och sjukhuset. Efter ett par dagar blev jag inackorderad i en liten ungkarlsskolåda med en mikrovågsugn, kokplatta och ett handfat som nådde strax över knäskålarna. Den var dessutom svinkall. Ett ganska iskallt välkomnande till Japan med andra ord!

Sen blev det strax bättre, så fort installationen började komma igång. De dåliga nyheterna blev färre och färre, och positiva nyheter började komma tillsammans med vårsolen. Hela projektet påminner väldigt mycket om mitt examensarbete då vi installerade diodlaserspektroskopiutrustning i Ecuador. Då fick vi vänta 2 månader på tullen, här gick det som en dans – men då har jag å andra sidan ett helt företag i ryggen.

Nu är en stor del av installationen klar och jag ser fram emot att för första gången på ett bra tag stressa ner lite. Jag har hittat ett gym i närheten, dyrt men fint, och där man inte får träna om man har tatueringar(!). Jag har hittat en japanskaskola som faktiskt är gratis. Jag har hittat ett otal bra restauranger. Jag börjar helt enkelt komma in i faktumet att jag ska vara här ett bra tag…skam vore ju annars, jag börjar ju kunna det här nu.

Jag börjar dock känna mer och mer för varje gång jag reser att jag är lite mindre sugen – vilket är väldigt tråkigt. Jag är upplevelsejunkie och som med alla beroenden så behövs det mer och mer varje gång. Japan är ett såpass coolt land att det kommer bli jäkligt skoj men det sker också mot en kostnad att inte vara med nära och kära här hemma. Jag börjar väl bli vuxen till slut…

Jag ska hursomhelst bosätta mig på västkusten i en stad som heter Kanazawa ungefär rättöver från Tokyo. Tyvärr har staden ett ganska uselt klimat då tex Tokyo ligger i mars/april redan. Staden är dock orörd från bombningar och jordbävningar så den är fint bevarad.

Min plan är att åka tillbaka till Thailand efter detta (när jag ändå är i närheten) och träna Muay Thai igen i två veckor. Ser otroligt mycket fram emot detta!

Nåväl, jag kommer försöka skriva en del om Japan då många har undrat hur det är där. Ge mig gärna lite tips på roliga saker jag inte får missa, platser ni själva vill veta mer om och släng gärna in en utmaning!

Det mest intressanta är dock att jag arbetar med ett Japan-projekt på jobbet (day-time-jobbet alltså) sen ett par månader tillbaka. Nu resulterade det i en affärsresa till Japan i en vecka vilket har varit otroligt spännande. Jag kommer för övrigt flytta hit ett par månader i vår.

Jag har läst på en massa om japanska affärskultur så jag var ganska förberedd. Speciellt intressant var visitkortsceremonin. I Japan lämnar man inte bara över sitt visitkort i förbifarten utan man lämnar över det (med båda händerna) till en-och-en och i samband med det säger man sitt namn och position. Sen läser man vad som står på kortet (tyst) medan man står framför varandra. Slutligen lägger man in kortet i en fin liten ask man förväntas förvara visitkorten i, allt under frenetiskt bugande. Sen går man vidare till nästa osv.

Affärsmötena här har till 99% skett på japanska och även om jag börjat lära mig det så förstod jag inte så mycket. Det är dock intressant vad man kan läsa utifrån ett möte om man vet vad mötet ska handla om, man kan några få ord (som tex men, jag förstår, ja, jag ber om ursäkt) och sen läser resten utifrån kroppsspråket. Jag kunde till största delen förstå utgången på mötet innan jag blev briefad efter mötet.

Sen är det i allmänhet kul att vara i Japan som ingenjör för landet är verkligen byggt av, och nästan för, ingenjörer. Det finns liksom inget problem som inte har en ingenjörsmässig lösning. Tex toalettbesök. Det är inte bara det att toalettringen är eluppvärmd (underbart!) utan den sköter även både rengöring och ibland även torkning åt dig. En väldigt suspekt upplevelse!

Det roligaste jag gjorde var dock idag när jag strosade runt kring ett tempel (måttligt intressant) och hamnade i nåt form av nöjeskvarter (nöje som i arkader, inte ”nöje”). Ett helt kvarter fullt med roliga tidsfördriv, arkader, spelhallar samt en bilbana.

Just besöket på bilbanan var nog höjdpunkten på resan (i jämnhöjd med affärsmötena). Det är en liten mattbelagd park dit papporna kommer med sina barn. De köper en byggsats för radiostyrda bilar och spenderar sedan lördagen med att bygga ihop den. Sen finns det särskilda tävlingsbanor där man kan tävla mot varandra…en mycket fin inblick i familjelivet samt hur nya japanska ingenjörer fostras!

Se: Dn.se

Hmmm…

På måndag klättrar jag ner i en bur för att leta efter honom. Vill kanske inte vara med om varken det hans Australiensiska antagonist fick uppleva eller det här:

Ändå har jag svårt att verkligen börja planera för Sydafrika-resan. Det är mycket med jobbet och det är svårt att inte fokusera på den allsvenska guldstriden. Är inte så lite förgrymmad över att vara utomlands när AIK kan vinna SM-guld för första gången på ett bra tag!

Det har tagit eoner av tid, eller åtminstone 10 månader men nu har jag äntligen lanserat min sida om Sydafrika, MittSydafrika.se. Jag har gjort sidan tillsammans med min kompis Minna som bott i Sydafrika i cirka tre år. Jag har gjort upplägget, designat och hon har skrivit flertalet av artiklarna.

På fredag åker jag ner till Sydafrika. Tanken var att jag skulle åka och hälsa på Minna men nu har hon ju blivit tvungen att flytta hem tyvärr så jag åker själv. Minna har dock hjälpt mig med reserutten och hittat hotell och kompisar jag kan bo hos vilket jag är otroligt tacksam för.

Tanken med resan är i grunden att jag ska hitta mer material, ta foton och “lära mig” Sydafrika för sidan. Framförallt behöver jag en massa fler foton till sidan (som ni kanske ser). Sen blir det självklart en mycket trevlig resa och semester!

Min planerade rutt är först några dagar i Kapstaden, hajdyk i Gaansbai, Garden route och sen safari i Addo för att slutligen stanna några dagar ute på Kaphalvön. Har ni några tips eller kan erbjuda boende är jag “alla öron” som man säger i Staterna.

Har du varit i Sydafrika så skulle jag också gärna vilja att du tipsade på sidan om dina tre bästa tips!

Länk: MittSydafrika

Det var för övrigt en otroligt trevlig weekend och min enda ledighet den här delen av sommaren. Vi åkte runt bland orterna och stränderna kring Costa Brava, solade och åt gott.

I samband med den här resan annonserade det franska paret Kevin & Laetitia att de skulle gifta sig och jag blev inbjuden till bröllopet i Provence nästa sommar. Kevin berättade att varje kompisgrupp “måste” genomföra något form av spektakel, visa film, sjunga en sång etc. I samband med detta råkade jag lova att jag skulle göra detta på franska.

Jag pratar iofs lite franska men det är resultatet av en två månaders-kurs i Ecuador 2005.  Jag gillar ju utmaningar så det blir att putsa upp köksfranskan igen!

På tal om språk – detta franska par är otroligt härliga, framförallt när de pratar engelska. Varannan mening blir odödlig, jag kommer aldrig glömma när hon blev lite irriterad i en kö för att folk trängde sig före: “I don’t underztend why zey all shit in the lines!” – Hon menade förstås att de fuskade i kösystemet

Eller denna vecka när de började prata om familj en dag. Hur Kevin hade brytit sin farbror eller Laetitia hittat en massa fastrar i sängen. Här handlade det istället om Kevin som gjort illa ankeln (ankle/uncle) och Laetitia som haft myror (aunts/ants) i sängen!

Vi avslutade Dag 13 med en typiskt amerikansk gimmickrestaurang med Texas-tema. De hade tjurballar och skallerorm på menyn. Skallerormen var det tyvärr inte säsong på och tjurballarna smakade…inte gott. Istället åt jag en blodig 18 oz köttbit. På ett podie kunde man utmana restaurangen på deras tävling att äta en 72 oz köttbit inkl bakad potatis, sallad och tilltugg på under en timme. Klarar man det får man maten gratis. Två försökte, en lyckades men herrejesus vad de såg plågade ut. Only in America.

Den sista dagen var egentligen motsatsen till de flesta andra dagar och liknade faktiskt den första dagen allra mest. Inga direkt fina stormmoln, en lång jakt på ett undflyende moln men, faktiskt, en tornado!

Allt är inte större i Texas, i alla fall inte när det gäller tornados. Dagens tornado smög sig ner från molnet, sniffade försiktigt på marken och drog sig tillbaka till säkerheten i wall cloudet igen – allt på ungefär 8 sekunder blankt. Jag hann precis ställa ned kikaren och ta ett kort på den i horisonten.

Utöver det här hann vi se ett par spektakulära blixtnedslag, bland annat fem parallella blixtrar simultant, innan molnet dog av.

Återkommer med en sammanfattning och lite närmare beskrivning av Cloud 9 och storm chasing i allmänhet. Tack alla ni som läst, framförallt alla nya läsare. Bloggen har tredubblat i antalet besökare under dessa två veckor vilket är jättekul. Det är också riktigt roligt att så många fått upp ögonen för denna bizarra sysselsättning.

Har inte tillgång till min kortläsare så det dröjer lite innan ni får se bilden på fegistornadon. Lägger upp det här då. Ska också sammanställa ett YouTube-klipp med lite highlights från resan.

Texan Stake House

Detaljstudie av min mat på Texan Stakehouse. Utskurna muskler med tredje gradens brännskador från ett illaluktande djur – mmm….gott!

Köttätare – den här snubben satte i sig 2 kg kött plus bakada potatis på under 30 min.

Tornadon som bara vågade vara på marken i några sekunder

Fick höra på morgonen nu att några andra storm chasers (igen) hade sett en tornado bara några minuter ifrån där vi upplevt våra 130 km/h-vindar häromdagen. Det var alltså inte helt fåfängt när jag spanade ut genom fönstret och väntade på en tornado att dyka upp.

Detta vara andra gången på kort tid vi hamnat väldigt nära en tornado utan att veta om det. Tydligen hade vi hamnat mellan utflödet och inflödet – om ni tittar på bilderna från Dag 12 så ser ni vad det innebär. Regn som i princip kommer in från sidan och kraftiga vindar.

Har förmodligen gått upp ett eller fler kilo under dessa två veckor – man äter extremt dåligt och rör inte på sig över huvud taget. Kan knappt komma ihåg hur grönsaker ser ut.